header-image
michaela murray

Inte leva som man lär 10 maj 2017

Har suttit en längre tag nu och försökt samla mina känslor inför det som har inträffat, men det har inte varit lätt.
Okej, jag ska berätta..

Händelsen

Har varit inne i ett samarbete med två andra personer som jag har känt i kanske 10 år. Vi hann aldrig sjösätta vårt projekt då jag och person nummer två tyckte att det fanns en överhängande risk att vi skulle kunna hamna i kläm pga person nummer 3. Det kändes inte rätt i magen och när man har eget företag och är sitt varumärke så ska man vårda det. Det har ju tagit lång tid att bygga upp det och tyvärr går det med ljusets hastighet att bryta ner det, och ännu längre tid att arbeta sig tillbaka. Och ibland kan man inte komma tillbaka, det är den krassa sanningen. Man får inte alltid en andra chans…
Efter att ha gjort en grundlig konsekvensanalys bestämde vi oss för att bryta samarbetet med person 3 och det beslutet föll inte i god jord om jag så säger.
Alla vi tre i det här samarbetet har arbetat inom personlig utveckling och arbetat med oss själva, person nummer tre har skrivit böcker, varit programledare i radio och synts i TV och varit en stark förebild för mig. Har alltid pratat varmt om den här personen och läst böckerna flera gånger, sett den här personen som en guru och och tänkt att han är den ultimata mannen som kan visa sig både stark och svag på samma gång.
Men usch säger jag till sättet på hur han bemötte oss! Här begick han alla misstag som han kunde göra, han visade att han lever minsann inte som han lär.
Det var allt ifrån härskarteknik till att inte bekräfta andra känslor, skuldtrippa andra för sina egna misstag och sen dra på sig en offerkofta. Det här är ett axplock men jag tror ni förstår. Det jag kände i allt det här var vilken bluff han är! Och honom hade jag satt på en piedestal! Han åkte rätt ner i källaren och det gjorde ont att min bild av honom var så fel.
Och vad var det han bråkade om?? Ibland fungerar samarbeten och ibland fungerar de inte, vad är problemet?
Och den typen av konflikthantering han använde på oss i något som inte var en konflikt för oss övriga skulle jag inte rekommendera någon. Nej usch va besviken jag blev över att han agerade på det här viset. Och det komiska i det här, eller komiska, vet inte om det egentligen är så komiskt, är att han arbetat med människor i typ 25 år för att stärka deras självkänsla och utvecklas som individer, men kan inte hantera ett nej själv. Det rimmar illa som att en person med 10000kg övervikt säljer ett bantningsprerarat! Han har betett sig som en 3-åring som sitter i sandlådan och kastar sand! Och i mina ögon har han blivit en tvättäkta bluff!
Det var väl rena turen att vi avblåste det här, så ser jag på det.
Men det gör ont när bilden av person som man har sett upp till går i tusen bitar, det gör det.

Nu har jag fått distans till det här men det gör fortfarande ont. Gissar att det finns fler än jag upplevt situationer som denna?

Ta hand om er nu och så håller vi tummarna för att värmen kommer snart.

Kram!
Michaela

michaela murray

Bryt traditionerna! 19 april 2017

Så var ytterligare en högtid över och livet har återgått till det normala igen, barnen är i skolan och jag jobbar. Påskgodiset är slut, tack å lov, så även den traditonella påskmaten som är lika med den som vi äter till jul och midsommar. Det är sill, ägg, potatis och kanske en köttbulle eller två. Sen kanske man festar till det med lite lamm istället för skinka…
Jag personligen är ingen traditionsbunden människa, går inte bananas och börjar julpynta 1 december och bakar pepparkakor och lussebullar så ugnen glöder. Om jag kunde skulle jag åka bort över jul och nyår till något varmt ställe och njuta av sol och bad, god mat och magiska solnedgångar. Men det är jag det, alla får göra som de vill med traditionerna, jag lägger mig inte i det. Det jag har märkt är att det verka trigga många runt omkring mig att jag inte prioriterar våra svenska traditioner, att det på något sätt är fel att inte älska julen eller sitta och måla påskägg och sätta i ett påskris.
Att det är märkligt att inte vilja bjuda in släkten på det stora tabberaset och äta tills man spricker, bara för att det är så man gör. Enligt vem undrar jag då? Är det inte upp till var och en och bestämma vilka eller inte traditioner som man själv vill engagera sig i? Och kanske skippa snacket om att det är barnens högtid, för om det var barnens högtid så skulle väl inte snapsen och ölen vara så viktig? Då skulle väl alla dessa svenska högtider vara av alkoholfri karaktär? Om man nu vill hävda att det är barnen som ska sättas i fokus…
Det pratas mycket om personlig utveckling och för att åstadkomma en förändring så ingår väl det att bryta traditionerna för att komma fram till just förändringen, eller? Ska vi fortsätta att gå i samma fotspår utan att ställa oss frågan varför och sen muttra över att inget händer? Vore det inte mycket härligare att låta var och en få göra som den vill utan att döma?
Nu under påsken har vi pratat mycket om traditioner och om det är viktigt att upprätthålla dem, det har varit en spännande diskussion där traditionssidan har varit mycket aggressiva i sitt uttrycksätt mot den sidan som inte tycker att det är det viktigt. Och traditionssidan är enligt mig stockkonservativa, riktiga bakåtsträvare som till varje pris vill att allt ska vara som det alltid varit, inga förändringar eller nytänkande, utan att riktigt kunna svara på varför det är så viktigt utan svaret börjar och slutar med ”bara för att”. Riktigt roligt faktiskt att utmana dem i sitt tänk för jag lovar att det är ett laddat ämne!
Nej, bryt traditionerna och fram med förändringen! Ut med de gamla kvastarna och låt de nya fräscha kvastarna få sopa. Blir det pannkaka så kan man alltid gå tillbaka till det gamla sättet, för det finns alltid kvar på ett eller annat sätt. Låt bli att döma de som vurmar för det nya, märker nu att jag dömer de traditionsbundna typerna och det är ju inte så snyggt. Det jag egentligen dömer är oförmågan att våga tänka i nya spår, utmana det gamla. Kan man inte ta det bästa från de två lägren och göra det ännu bättre? Bara en fundering jag har…

Ha en superfin dag och njut av solen som just nu skiner!

Kram
Michaela

Ibland är det magiskt att få vara helt ensam 13 mars 2017

Så var det månad igen och fyra barn ramlar in höjer ljudvolymen med typ 1000 decibel, vilket är helt underbart! Äntligen lite liv och rörelse igen efter en veckas pensionärsliv.
Måndagar när barnen kommer kan jag uppleva lite som himmel eller helvete, allt efter dagsformen. Esther the Bassett blir alldeles till sig av lycka när hon får vara i centrum och när alla vill gosa med henne. Ett hem är inte hem utan en hund, det är min uppfattning.

Nu i helgen hade vi kalas igen här hemma, tredje söndagen på rad, min syster hade sin mottagning här då vi bor lite större och är en stor familj. När kalaset var över så var det meningen att jag och sambon skulle iväg på ytterligare ett kalas men då satte jag ned foten och sa att han fick åka själv, jag orkade helt enkelt inte. Att umgås med min familj, dvs syskon, är väldigt intensivt, vi har alla starka viljor och pratar oavbrutet. Det är tjo och tjim, asgarv och djupa samtal, allt i ett.
Så de timmarna som jag fick ensam här hemma var helt magiska! Hela jag bara njöt och jag kunde i lugn och ro städa bort en jättehög med papper av olika slag, jag smådansade lite i min ensamhet med musik i öronen, och jag kunde helt ostört ställa iordning hemmet igen. De här stunderna är guld värda, att få vara ensam med sig själv är en lyx. Att kunna höra sina egna tankar och rensa hjärnkontoret på en massa strunt, det är en lyx.

När jag var yngre hade jag sjukt svårt att vara ensam, tyckte det var lite obehagligt men efter en rejäl storstädning i mig själv uppskattar jag verkligen ensamheten. Skillnaden är att välja att vara ensam mot att inte ha någon att vara med, det är en jäkla skillnad. De människor som är ensamma utan vänner eller familj, jag förstår att de tycker livet är svårt och inte särskilt härligt. Ensamheten kan vara så totalt isolerande och då är det lätt att tappa livsgnistan. Vi människor är flockdjur och trivs i grupp, att vara ensam bryter ned oss, såvida det inte är ett eget val att vara ensam.
Men hur kommer det sig att så många upplever att de är ensamma i vårt samhälle idag? Jag vet att många äldre har hakat på det här med internet och Facebook, de har kontakt med barn och barnbarn på ett enkelt sätt, återkopplar med gamla vänner och får ett socialt liv även om det är på nätet. Helt fantastiskt enligt mig!
Självklart finns det många fler aspekter på det här problemet, det är jag medveten om men jag stannar vid de här just nu.

Nu ska jag gosa med min stora familj och bara njuta av livet.

Ha det gott sålänge!

Kram
Michaela