header-image
Michaela Murray

Gör barn oss olyckliga? Är det verkligen sant? 27 april 2017

Idag hörde jag på radion att det kommit ny forskning på att man blir olycklig av att få barn. Japp, ni läste rätt! Nu är det konstaterat att barn gör oss olyckliga. Men det är nog bara en del av sanningen, för det som gör oss olyckliga är ju inte barnen utan de nya situationer vi ställs inför när vi skaffar barn. Slitningarna mellan föräldrarna, oron för barnen inte ska ha det bra och så vidare.
En sak har jag lärt av mig av att ha barn och det är att det blir aldrig som man tänkt sig, det går ju liksom inte att veta på förhand hur mycket barn förändrar en som person innan de så att säga dyker upp.
Jag är toklycklig över mina barn, men inte jämt och ständigt. Skulle ljuga om jag sa att allt bara var guld och gröna skogar, lika underbart det är ha barn, lika jävla svårt att det. Nu är mina tonåringar och alla som har haft med tonåringar att göra vet att det kan vara en utmaning, milt beskrivet. Ibland vill jag bara skicka dem åt fanders för att jag blir så arg och frusterad, och ibland vill jag bara krama om dem hårt och länge. Det är en balansgång, varje dag. Ångrar jag mina barn? ALDRIG!
De är absolut det finaste jag har varit med och producerat, de är helt underbara! Skulle dock gärna krympa ner dem till 3-4 års åldern igen för en kort stund men det går ju inte. Det finns inga som jag skrattar så mycket med och uppskattar att prata med som just barnen. De är så kloka ibland att mitt hjärta nästan spricker av kärlek när de pratar för att i nästa sekund vilja sälja dem billigt på Blocket. Eller inte ens sälja, bortskänkes och jag betalar transporten.

Jag är sambo med en man som har två döttrar sedan ett tidigare äktenskap och det blir ett stort projekt när vi alla är samlade under samma tak. Det är middagar som ska lagas, barn som vill bli körda alternativt hämtade olika tider på dygnet, det är ett tvättberg som aldrig blir mindre än K2, det är blöta handdukar som ligger slängda på golvet för jämnan, ett berg av skor i hallen som man ramlar över. Blir jag galen ibland? Det kan ni skriva under på att jag blir, men jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt! Det här vår familj, Familjen Annorlunda som är vårt arbetsnamn här hemma. Och på det Esther the Bassett. Och vi letar nu efter en katt att utöka familjen med. Så har ni en orange långhårig kattunge som ska flytta så hör av er! Det går bra med vilken kattunge som helst egentligen men jag är otroligt svag för oranga katter.

Kontentan av det här inlägget är att jag förstår vad rapporten menar men instämmer inte riktigt med den. Men fine, precis som med övriga livet så är det dynamiskt, det går upp och det går ner och det är jag tacksam över, för det hade varit supertråkigt om det bara varit bra…. Då kan man ju inte njuta av topparna utan hamnar i mainstream-träsket.

Ska försöka leta upp forskningsrapporten som jag hörde om på radion men just nu hittar jag den inte, när jag gör det ska lägga ut länken!

Ha en fortsatt skön dag där ute!

Kram
Michaela

Att vara tonårsförälder är ingen dans på rosor! 20 mars 2017

Något av det största man kan vara med om i livet är att få barn, jag trodde inte själv att det skulle förändra livet så mycket som det gjorde. Det var som att livet började med barnen på något sätt.
Alla åldrar som barnen går igenom har sin charm och sina utmaningar, men helt ärligt så är tonåren det som tar priset, både när det gäller toppnoteringar som botten…
Har fått en förståelse för hur mina föräldrar kände det när jag var i mitt esse, tror att det kallas payback?!
Idag när tonåringarna drar ut så har de med sina mobiler och det går oftast att få tag i dem, men när jag växte upp hade vi telefonkiosker att ringa ifrån i bästa fall, det gällde då att det inte varit någon där och försökt bryta upp luckan till mynten och pajat telefonen.

Det är mycket som har förändrats från när jag var tonåring till att vara tonåring idag, men det jag som är föräldern och oroar mig för mina barn när de är ute på helgerna. Jag förstår idag vad min mamma menade när hon kände oro för mig och var jag befann mig och med vilka, och jag ryckte bara på axlarna och sa ”jag vet var jag är och med vilka jag hänger med”. Jag hade noll förståelse för att hon var orolig och ville veta var jag var. I min värld skulle hon bara skita i det, jag tog hand om mig själv.
Men som sagt, idag är det jag som har mantlat rollen som orolig mamma.
Och det finns en massa saker att oroa sig för, om jag ska vara ärlig. Jag upplever att klimatet för våra tonåringar är hårdare idag än när vi var i samma ålder, sociala medier fanns inte, inte heller mobiler med kameror.
När vi festade och någon spårade ur så tog alla på festen ansvar för den personen, såg till att hålla håret borta från ansiktet när det ”pratades med Gustavsberg” och sen såg till att personen fick sova ruset av sig.
Det var aldrig snack om att den som däckade fick skylla sig själv och var slängd åt vargarna, det fanns inte.
Blir ju mörkrädd när jag läser om all skit som händer idag, då vill jag bara låsa in kidsen och kasta bort nyckeln fram till dess de är stora nog att ha ett konsekvenstänk, men det går ju inte heller. De behöver göra sina egna misstag för att utvecklas, men det känns som om riskerna är större idag.

Det var inte lätt eller roligt att vara tonåring men det är inte så jävla roligt att vara tonårsförälder heller alla gånger.

Ha en fortsatt skön måndag!

Kram
Michaela