header-image
Michaela Murray

Är du tacksam eller inte? 29 maj 2017

Vilka helt fantastiska dagar vi har haft med värme och massor av sol! Har njutit som en galning och passat på att rensa upp i trädgården, klippa gräsmattan, rensa i den enda rabatten vi har och fikat. Kan inte klaga och ska inte klaga, tvärtom är jag väldigt tacksam över det jag har. Och det är tacksamhet som jag tänkte spåna vidare på idag.

Jag har upptäckt att jag väldigt ofta glömmer att vara tacksam över det jag har i mitt liv för jag tar det för givet, och när jag tar saker för givet så kommer negativa känslor smygande. De negativa känslorna jag syftar på är ilska, bitterhet, girighet, avund och en rejäl släng av att tycka synd om mig själv. Det är ingen härlig beskrivning men den är sann, när jag glömmer att vara tacksam blir jag en otrevlig människa. Fråga bara mina barn…

Varför glömmer vi bort att vara tacksam för det vi har? Är det för att livet snurrar så fort att vi inte ens hinner uppskatta de där sakerna vi har längtat efter innan det är dags att sikta mot nya mål? Eller ligger det bara i människans natur att ständigt sträva efter nya saker och nya mål? Jag kan verkligen känna mig avundsjuk på de personer som känner en ren tacksamhet för att de har hälsan i behåll, älskar sina partners innerligt, kärlek till sitt hem osv. De som inte strävar efter något diffust mål hela tiden utan lever livet här och nu. Det här är inget permanent tillstånd jag beskriver ovan utan det inträffar när jag glömmer att vara tacksam.

Igår var det Mors Dag och när jag själv tänkte på min egen mamma som inte längre finns i livet så kände jag en enorm kärlek och tacksamhet till henne för allt hon lärt mig, och det är tack vare henne som jag har lyckats uppfostrat två fantastiska barn. Jag hopppas att mamma fick min kärleksförklaring igår där hon är nu, var det nu än kan vara. Oavsett var hon befinner sig så älskar jag mamma till månen och tillbaka, eller yttre rymden. Det är iallafall oändligt mycket. Och faktiskt, Mors Dag borde vara varje dag…

 

Ha en skön kväll och glöm inte vara tacksamma för det ni har, det spelar ingen roll hur litet eller stort det är.

Kram!

Michaela

 

 

 

 

Michaela Murray

Gör barn oss olyckliga? Är det verkligen sant? 27 april 2017

Idag hörde jag på radion att det kommit ny forskning på att man blir olycklig av att få barn. Japp, ni läste rätt! Nu är det konstaterat att barn gör oss olyckliga. Men det är nog bara en del av sanningen, för det som gör oss olyckliga är ju inte barnen utan de nya situationer vi ställs inför när vi skaffar barn. Slitningarna mellan föräldrarna, oron för barnen inte ska ha det bra och så vidare.
En sak har jag lärt av mig av att ha barn och det är att det blir aldrig som man tänkt sig, det går ju liksom inte att veta på förhand hur mycket barn förändrar en som person innan de så att säga dyker upp.
Jag är toklycklig över mina barn, men inte jämt och ständigt. Skulle ljuga om jag sa att allt bara var guld och gröna skogar, lika underbart det är ha barn, lika jävla svårt att det. Nu är mina tonåringar och alla som har haft med tonåringar att göra vet att det kan vara en utmaning, milt beskrivet. Ibland vill jag bara skicka dem åt fanders för att jag blir så arg och frusterad, och ibland vill jag bara krama om dem hårt och länge. Det är en balansgång, varje dag. Ångrar jag mina barn? ALDRIG!
De är absolut det finaste jag har varit med och producerat, de är helt underbara! Skulle dock gärna krympa ner dem till 3-4 års åldern igen för en kort stund men det går ju inte. Det finns inga som jag skrattar så mycket med och uppskattar att prata med som just barnen. De är så kloka ibland att mitt hjärta nästan spricker av kärlek när de pratar för att i nästa sekund vilja sälja dem billigt på Blocket. Eller inte ens sälja, bortskänkes och jag betalar transporten.

Jag är sambo med en man som har två döttrar sedan ett tidigare äktenskap och det blir ett stort projekt när vi alla är samlade under samma tak. Det är middagar som ska lagas, barn som vill bli körda alternativt hämtade olika tider på dygnet, det är ett tvättberg som aldrig blir mindre än K2, det är blöta handdukar som ligger slängda på golvet för jämnan, ett berg av skor i hallen som man ramlar över. Blir jag galen ibland? Det kan ni skriva under på att jag blir, men jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt! Det här vår familj, Familjen Annorlunda som är vårt arbetsnamn här hemma. Och på det Esther the Bassett. Och vi letar nu efter en katt att utöka familjen med. Så har ni en orange långhårig kattunge som ska flytta så hör av er! Det går bra med vilken kattunge som helst egentligen men jag är otroligt svag för oranga katter.

Kontentan av det här inlägget är att jag förstår vad rapporten menar men instämmer inte riktigt med den. Men fine, precis som med övriga livet så är det dynamiskt, det går upp och det går ner och det är jag tacksam över, för det hade varit supertråkigt om det bara varit bra…. Då kan man ju inte njuta av topparna utan hamnar i mainstream-träsket.

Ska försöka leta upp forskningsrapporten som jag hörde om på radion men just nu hittar jag den inte, när jag gör det ska lägga ut länken!

Ha en fortsatt skön dag där ute!

Kram
Michaela