header-image
michaela murray

Yes! Vardagen är här igen! 22 augusti 2017

Efter ett mycket långt sommaruppehåll så är jag tillbaka igen här på bloggen. Anledningen till min frånvaro har varit att jag är uppe i ett projekt som har tagit väldigt mycket tid, och jag börjar nu närma mig slutet på alla förberedelser för att kunna lansera det jag har jobbat på. Men dagsläget kan jag inte säga mer för det är inte helt klart än. Ni få helt enkelt ligga kvar i sträckbänken ett tag till. Men jag är sjukt stolt över det som jag kommer presentera inom kort, håller nästan på att spricka lite…

Jag satt igår i köket med en helt fantastisk människa som jag känner, hon inspirerar och motiverar mig med sin energi och målmedvetenhet. I hennes värld finns inga hinder, bara möjligheter. Hon har precis startat upp eget bolag och jag tvivlar inte en sekund på att hon kommer att lyckas och gå långt, finns det någon jag tror på så är det henne. Det som är speciellt med henne är att hon är otroligt målinriktad och beslutsam, och samtidigt så ödmjuk och generös med sig själv. En vinnarskalle med sympati, empati och ödmjukhet, inte en helt vanlig kombo i dessa dagar när det vanliga är precis tvärtom. Varför kom jag in på henne? Jo, för att hon är urtypen för att gå in i något och ge järnet för att det är roligt och givande, och inte lyssna på kroppens signaler. Du vet ju själv när något är så jäkla roligt att göra att du glömmer bort att äta, sova och varva ner, du kör rätt in i kaklet och fattar inte varför kroppen strejkar. Sätt några IKEA-byråer i händerna på mig att skruva ihop så slutar jag inte förens allt är ihopsatt och klart, oavsett hur lång tid det tar. Jag går in i ett tillstånd där det enda som gäller är att få ihop skiten, ursäkta språket IKEA. Gud nåde den som vill vara social och komma och prata med mig när jag försöker läsa en bruksanvisning i ena handen och skruvdragaren i den andra! Efteråt är jag helt slut i huvudet, hungrig och trött men samtidigt så nöjd över att ha gjort det. Och jag vill göra det själv, vill inte ha någon hjälp med något. Bland det första jag köpte när jag skilde mig för sex år sen var en skruvdragare, det säger väl en hel del om mig. Eller att jag köpte en motorsåg i våras för att röja i trädgården, det slutade med ett segdraget ryggskott. Jag visste att jag skulle dra på mig ett ryggskott efter första dagen när ryggslutet värkte som satan, men ändå satte jag på mig arbetskläderna och gick ut och fortsatte för att sen bli sängliggandes. Jag kunde inte sluta fast kroppen sa NEJ. Och det var absolut ingen som tvingade mig att såga ner träden, förutom jag då.

michaela murray

Så varför väljer vi aktivt att negligera kroppens signaler när vi vet hur det kommer att sluta? Vi kommer sluta i en hög på golvet och inte förstå hur det här kunde hända oss, vi som bara har haft roligt. Människan är en konstig varelse, trots all kunskap och vetskap om hur vi ska göra för att må bra så gör vi oftast tvärtom och blir förvånade när vi rasar ihop som ett korthus i korsdrag.

För att vara en så intelligent ras med ett utvecklat språk framstår människan som tämligen ointelligent, vi kör så det ryker tills vi ligger i en hög på golvet. Det är dags att börja lyssna mer på kroppen och börja förstå att kropp och själ hör ihop, att lyssna inåt mer än att lyssna på det runtomkring.

 

Ha en superhärlig dag och ta ett par minuter och lyssna på vad kroppen säger.

 

Kram!

Michaela

 

 

michaela murray

Bryt traditionerna! 19 april 2017

Så var ytterligare en högtid över och livet har återgått till det normala igen, barnen är i skolan och jag jobbar. Påskgodiset är slut, tack å lov, så även den traditonella påskmaten som är lika med den som vi äter till jul och midsommar. Det är sill, ägg, potatis och kanske en köttbulle eller två. Sen kanske man festar till det med lite lamm istället för skinka…
Jag personligen är ingen traditionsbunden människa, går inte bananas och börjar julpynta 1 december och bakar pepparkakor och lussebullar så ugnen glöder. Om jag kunde skulle jag åka bort över jul och nyår till något varmt ställe och njuta av sol och bad, god mat och magiska solnedgångar. Men det är jag det, alla får göra som de vill med traditionerna, jag lägger mig inte i det. Det jag har märkt är att det verka trigga många runt omkring mig att jag inte prioriterar våra svenska traditioner, att det på något sätt är fel att inte älska julen eller sitta och måla påskägg och sätta i ett påskris.
Att det är märkligt att inte vilja bjuda in släkten på det stora tabberaset och äta tills man spricker, bara för att det är så man gör. Enligt vem undrar jag då? Är det inte upp till var och en och bestämma vilka eller inte traditioner som man själv vill engagera sig i? Och kanske skippa snacket om att det är barnens högtid, för om det var barnens högtid så skulle väl inte snapsen och ölen vara så viktig? Då skulle väl alla dessa svenska högtider vara av alkoholfri karaktär? Om man nu vill hävda att det är barnen som ska sättas i fokus…
Det pratas mycket om personlig utveckling och för att åstadkomma en förändring så ingår väl det att bryta traditionerna för att komma fram till just förändringen, eller? Ska vi fortsätta att gå i samma fotspår utan att ställa oss frågan varför och sen muttra över att inget händer? Vore det inte mycket härligare att låta var och en få göra som den vill utan att döma?
Nu under påsken har vi pratat mycket om traditioner och om det är viktigt att upprätthålla dem, det har varit en spännande diskussion där traditionssidan har varit mycket aggressiva i sitt uttrycksätt mot den sidan som inte tycker att det är det viktigt. Och traditionssidan är enligt mig stockkonservativa, riktiga bakåtsträvare som till varje pris vill att allt ska vara som det alltid varit, inga förändringar eller nytänkande, utan att riktigt kunna svara på varför det är så viktigt utan svaret börjar och slutar med ”bara för att”. Riktigt roligt faktiskt att utmana dem i sitt tänk för jag lovar att det är ett laddat ämne!
Nej, bryt traditionerna och fram med förändringen! Ut med de gamla kvastarna och låt de nya fräscha kvastarna få sopa. Blir det pannkaka så kan man alltid gå tillbaka till det gamla sättet, för det finns alltid kvar på ett eller annat sätt. Låt bli att döma de som vurmar för det nya, märker nu att jag dömer de traditionsbundna typerna och det är ju inte så snyggt. Det jag egentligen dömer är oförmågan att våga tänka i nya spår, utmana det gamla. Kan man inte ta det bästa från de två lägren och göra det ännu bättre? Bara en fundering jag har…

Ha en superfin dag och njut av solen som just nu skiner!

Kram
Michaela