header-image
Michaela Murray

Gör barn oss olyckliga? Är det verkligen sant? 27 april 2017

Idag hörde jag på radion att det kommit ny forskning på att man blir olycklig av att få barn. Japp, ni läste rätt! Nu är det konstaterat att barn gör oss olyckliga. Men det är nog bara en del av sanningen, för det som gör oss olyckliga är ju inte barnen utan de nya situationer vi ställs inför när vi skaffar barn. Slitningarna mellan föräldrarna, oron för barnen inte ska ha det bra och så vidare.
En sak har jag lärt av mig av att ha barn och det är att det blir aldrig som man tänkt sig, det går ju liksom inte att veta på förhand hur mycket barn förändrar en som person innan de så att säga dyker upp.
Jag är toklycklig över mina barn, men inte jämt och ständigt. Skulle ljuga om jag sa att allt bara var guld och gröna skogar, lika underbart det är ha barn, lika jävla svårt att det. Nu är mina tonåringar och alla som har haft med tonåringar att göra vet att det kan vara en utmaning, milt beskrivet. Ibland vill jag bara skicka dem åt fanders för att jag blir så arg och frusterad, och ibland vill jag bara krama om dem hårt och länge. Det är en balansgång, varje dag. Ångrar jag mina barn? ALDRIG!
De är absolut det finaste jag har varit med och producerat, de är helt underbara! Skulle dock gärna krympa ner dem till 3-4 års åldern igen för en kort stund men det går ju inte. Det finns inga som jag skrattar så mycket med och uppskattar att prata med som just barnen. De är så kloka ibland att mitt hjärta nästan spricker av kärlek när de pratar för att i nästa sekund vilja sälja dem billigt på Blocket. Eller inte ens sälja, bortskänkes och jag betalar transporten.

Jag är sambo med en man som har två döttrar sedan ett tidigare äktenskap och det blir ett stort projekt när vi alla är samlade under samma tak. Det är middagar som ska lagas, barn som vill bli körda alternativt hämtade olika tider på dygnet, det är ett tvättberg som aldrig blir mindre än K2, det är blöta handdukar som ligger slängda på golvet för jämnan, ett berg av skor i hallen som man ramlar över. Blir jag galen ibland? Det kan ni skriva under på att jag blir, men jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt! Det här vår familj, Familjen Annorlunda som är vårt arbetsnamn här hemma. Och på det Esther the Bassett. Och vi letar nu efter en katt att utöka familjen med. Så har ni en orange långhårig kattunge som ska flytta så hör av er! Det går bra med vilken kattunge som helst egentligen men jag är otroligt svag för oranga katter.

Kontentan av det här inlägget är att jag förstår vad rapporten menar men instämmer inte riktigt med den. Men fine, precis som med övriga livet så är det dynamiskt, det går upp och det går ner och det är jag tacksam över, för det hade varit supertråkigt om det bara varit bra…. Då kan man ju inte njuta av topparna utan hamnar i mainstream-träsket.

Ska försöka leta upp forskningsrapporten som jag hörde om på radion men just nu hittar jag den inte, när jag gör det ska lägga ut länken!

Ha en fortsatt skön dag där ute!

Kram
Michaela

Ibland är det magiskt att få vara helt ensam 13 mars 2017

Så var det månad igen och fyra barn ramlar in höjer ljudvolymen med typ 1000 decibel, vilket är helt underbart! Äntligen lite liv och rörelse igen efter en veckas pensionärsliv.
Måndagar när barnen kommer kan jag uppleva lite som himmel eller helvete, allt efter dagsformen. Esther the Bassett blir alldeles till sig av lycka när hon får vara i centrum och när alla vill gosa med henne. Ett hem är inte hem utan en hund, det är min uppfattning.

Nu i helgen hade vi kalas igen här hemma, tredje söndagen på rad, min syster hade sin mottagning här då vi bor lite större och är en stor familj. När kalaset var över så var det meningen att jag och sambon skulle iväg på ytterligare ett kalas men då satte jag ned foten och sa att han fick åka själv, jag orkade helt enkelt inte. Att umgås med min familj, dvs syskon, är väldigt intensivt, vi har alla starka viljor och pratar oavbrutet. Det är tjo och tjim, asgarv och djupa samtal, allt i ett.
Så de timmarna som jag fick ensam här hemma var helt magiska! Hela jag bara njöt och jag kunde i lugn och ro städa bort en jättehög med papper av olika slag, jag smådansade lite i min ensamhet med musik i öronen, och jag kunde helt ostört ställa iordning hemmet igen. De här stunderna är guld värda, att få vara ensam med sig själv är en lyx. Att kunna höra sina egna tankar och rensa hjärnkontoret på en massa strunt, det är en lyx.

När jag var yngre hade jag sjukt svårt att vara ensam, tyckte det var lite obehagligt men efter en rejäl storstädning i mig själv uppskattar jag verkligen ensamheten. Skillnaden är att välja att vara ensam mot att inte ha någon att vara med, det är en jäkla skillnad. De människor som är ensamma utan vänner eller familj, jag förstår att de tycker livet är svårt och inte särskilt härligt. Ensamheten kan vara så totalt isolerande och då är det lätt att tappa livsgnistan. Vi människor är flockdjur och trivs i grupp, att vara ensam bryter ned oss, såvida det inte är ett eget val att vara ensam.
Men hur kommer det sig att så många upplever att de är ensamma i vårt samhälle idag? Jag vet att många äldre har hakat på det här med internet och Facebook, de har kontakt med barn och barnbarn på ett enkelt sätt, återkopplar med gamla vänner och får ett socialt liv även om det är på nätet. Helt fantastiskt enligt mig!
Självklart finns det många fler aspekter på det här problemet, det är jag medveten om men jag stannar vid de här just nu.

Nu ska jag gosa med min stora familj och bara njuta av livet.

Ha det gott sålänge!

Kram
Michaela

Plötsligt händer det! 23 februari 2017

 

Michaela Murray

Michaela Murray

Det här är mitt första inlägg här på bloggen och jag är otroligt ödmjuk och tacksam inför det faktum att jag har fått möjlighet att få skriva för Lyx.se. Det är lite som i reklamen för Triss, plötsligt händer det!
När jag fick frågan om jag var intresserad av att blogga här så slog prestationsångesten till med full kraft, hjärtat slog som i bröstet på en kolibri och jag såg ut som en guldfisk, för det kom så totalt oväntat. Men det är som jag brukar säga, allt händer av en anledning och det finns inga tillfälligheter här i livet.

Just nu händer det mycket spännande i mitt liv och nya möjligheter dyker upp titt som tätt, och det kommer jag berätta mer om när jag kan men just nu får knipa igen ett tag till tyvärr.

Jag kommer skriva om livets upp- och nergångar, mycket kommer handla om det som vi aldrig kommer ifrån och det är relationer.
Det är sjukt spännande med relationer för vi har alltid minst en relation, och det är den till oss själva. Relationer är dynamiska och påverkar oss mer än vad vi kan tro, och vi har väl alla träffat någon som det absolut inte klaffar med och man har varit tvungen att bita sig i tungan för att inte säga något som för stunden verkar klockrent men i slutändan kommer straffa sig? Jag har det, och vad är det då som gör att man känner som man gör? Som sagt, sjukt spännande och lärorikt.
Men det finns ju sedan en uppsjö av andra saker jag gillar att skriva om som handlar om att leva, så ni behöver inte vara oroliga för att jag ska terrorisera er med relationssnack.

Nu ska göra något som är lyx för mig, jag ska göra mig en kopp te och sätta mig och titta på ett avsnitt av Dödligt vapen på Viaplay, helt ensam och med mobilen på flygplansmode. Fast helt ensam kommer jag ju inte vara, Esther the Bassett, även kallad Superglue kommer ju självklart ligga så nära som det går….
Lyx i vardagen!