header-image
Michaela Murray

Är du tacksam eller inte? 29 maj 2017

Vilka helt fantastiska dagar vi har haft med värme och massor av sol! Har njutit som en galning och passat på att rensa upp i trädgården, klippa gräsmattan, rensa i den enda rabatten vi har och fikat. Kan inte klaga och ska inte klaga, tvärtom är jag väldigt tacksam över det jag har. Och det är tacksamhet som jag tänkte spåna vidare på idag.

Jag har upptäckt att jag väldigt ofta glömmer att vara tacksam över det jag har i mitt liv för jag tar det för givet, och när jag tar saker för givet så kommer negativa känslor smygande. De negativa känslorna jag syftar på är ilska, bitterhet, girighet, avund och en rejäl släng av att tycka synd om mig själv. Det är ingen härlig beskrivning men den är sann, när jag glömmer att vara tacksam blir jag en otrevlig människa. Fråga bara mina barn…

Varför glömmer vi bort att vara tacksam för det vi har? Är det för att livet snurrar så fort att vi inte ens hinner uppskatta de där sakerna vi har längtat efter innan det är dags att sikta mot nya mål? Eller ligger det bara i människans natur att ständigt sträva efter nya saker och nya mål? Jag kan verkligen känna mig avundsjuk på de personer som känner en ren tacksamhet för att de har hälsan i behåll, älskar sina partners innerligt, kärlek till sitt hem osv. De som inte strävar efter något diffust mål hela tiden utan lever livet här och nu. Det här är inget permanent tillstånd jag beskriver ovan utan det inträffar när jag glömmer att vara tacksam.

Igår var det Mors Dag och när jag själv tänkte på min egen mamma som inte längre finns i livet så kände jag en enorm kärlek och tacksamhet till henne för allt hon lärt mig, och det är tack vare henne som jag har lyckats uppfostrat två fantastiska barn. Jag hopppas att mamma fick min kärleksförklaring igår där hon är nu, var det nu än kan vara. Oavsett var hon befinner sig så älskar jag mamma till månen och tillbaka, eller yttre rymden. Det är iallafall oändligt mycket. Och faktiskt, Mors Dag borde vara varje dag…

 

Ha en skön kväll och glöm inte vara tacksamma för det ni har, det spelar ingen roll hur litet eller stort det är.

Kram!

Michaela

 

 

 

 

Michaela Murray

Gör barn oss olyckliga? Är det verkligen sant? 27 april 2017

Idag hörde jag på radion att det kommit ny forskning på att man blir olycklig av att få barn. Japp, ni läste rätt! Nu är det konstaterat att barn gör oss olyckliga. Men det är nog bara en del av sanningen, för det som gör oss olyckliga är ju inte barnen utan de nya situationer vi ställs inför när vi skaffar barn. Slitningarna mellan föräldrarna, oron för barnen inte ska ha det bra och så vidare.
En sak har jag lärt av mig av att ha barn och det är att det blir aldrig som man tänkt sig, det går ju liksom inte att veta på förhand hur mycket barn förändrar en som person innan de så att säga dyker upp.
Jag är toklycklig över mina barn, men inte jämt och ständigt. Skulle ljuga om jag sa att allt bara var guld och gröna skogar, lika underbart det är ha barn, lika jävla svårt att det. Nu är mina tonåringar och alla som har haft med tonåringar att göra vet att det kan vara en utmaning, milt beskrivet. Ibland vill jag bara skicka dem åt fanders för att jag blir så arg och frusterad, och ibland vill jag bara krama om dem hårt och länge. Det är en balansgång, varje dag. Ångrar jag mina barn? ALDRIG!
De är absolut det finaste jag har varit med och producerat, de är helt underbara! Skulle dock gärna krympa ner dem till 3-4 års åldern igen för en kort stund men det går ju inte. Det finns inga som jag skrattar så mycket med och uppskattar att prata med som just barnen. De är så kloka ibland att mitt hjärta nästan spricker av kärlek när de pratar för att i nästa sekund vilja sälja dem billigt på Blocket. Eller inte ens sälja, bortskänkes och jag betalar transporten.

Jag är sambo med en man som har två döttrar sedan ett tidigare äktenskap och det blir ett stort projekt när vi alla är samlade under samma tak. Det är middagar som ska lagas, barn som vill bli körda alternativt hämtade olika tider på dygnet, det är ett tvättberg som aldrig blir mindre än K2, det är blöta handdukar som ligger slängda på golvet för jämnan, ett berg av skor i hallen som man ramlar över. Blir jag galen ibland? Det kan ni skriva under på att jag blir, men jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt! Det här vår familj, Familjen Annorlunda som är vårt arbetsnamn här hemma. Och på det Esther the Bassett. Och vi letar nu efter en katt att utöka familjen med. Så har ni en orange långhårig kattunge som ska flytta så hör av er! Det går bra med vilken kattunge som helst egentligen men jag är otroligt svag för oranga katter.

Kontentan av det här inlägget är att jag förstår vad rapporten menar men instämmer inte riktigt med den. Men fine, precis som med övriga livet så är det dynamiskt, det går upp och det går ner och det är jag tacksam över, för det hade varit supertråkigt om det bara varit bra…. Då kan man ju inte njuta av topparna utan hamnar i mainstream-träsket.

Ska försöka leta upp forskningsrapporten som jag hörde om på radion men just nu hittar jag den inte, när jag gör det ska lägga ut länken!

Ha en fortsatt skön dag där ute!

Kram
Michaela

michaela murray

Bryt traditionerna! 19 april 2017

Så var ytterligare en högtid över och livet har återgått till det normala igen, barnen är i skolan och jag jobbar. Påskgodiset är slut, tack å lov, så även den traditonella påskmaten som är lika med den som vi äter till jul och midsommar. Det är sill, ägg, potatis och kanske en köttbulle eller två. Sen kanske man festar till det med lite lamm istället för skinka…
Jag personligen är ingen traditionsbunden människa, går inte bananas och börjar julpynta 1 december och bakar pepparkakor och lussebullar så ugnen glöder. Om jag kunde skulle jag åka bort över jul och nyår till något varmt ställe och njuta av sol och bad, god mat och magiska solnedgångar. Men det är jag det, alla får göra som de vill med traditionerna, jag lägger mig inte i det. Det jag har märkt är att det verka trigga många runt omkring mig att jag inte prioriterar våra svenska traditioner, att det på något sätt är fel att inte älska julen eller sitta och måla påskägg och sätta i ett påskris.
Att det är märkligt att inte vilja bjuda in släkten på det stora tabberaset och äta tills man spricker, bara för att det är så man gör. Enligt vem undrar jag då? Är det inte upp till var och en och bestämma vilka eller inte traditioner som man själv vill engagera sig i? Och kanske skippa snacket om att det är barnens högtid, för om det var barnens högtid så skulle väl inte snapsen och ölen vara så viktig? Då skulle väl alla dessa svenska högtider vara av alkoholfri karaktär? Om man nu vill hävda att det är barnen som ska sättas i fokus…
Det pratas mycket om personlig utveckling och för att åstadkomma en förändring så ingår väl det att bryta traditionerna för att komma fram till just förändringen, eller? Ska vi fortsätta att gå i samma fotspår utan att ställa oss frågan varför och sen muttra över att inget händer? Vore det inte mycket härligare att låta var och en få göra som den vill utan att döma?
Nu under påsken har vi pratat mycket om traditioner och om det är viktigt att upprätthålla dem, det har varit en spännande diskussion där traditionssidan har varit mycket aggressiva i sitt uttrycksätt mot den sidan som inte tycker att det är det viktigt. Och traditionssidan är enligt mig stockkonservativa, riktiga bakåtsträvare som till varje pris vill att allt ska vara som det alltid varit, inga förändringar eller nytänkande, utan att riktigt kunna svara på varför det är så viktigt utan svaret börjar och slutar med ”bara för att”. Riktigt roligt faktiskt att utmana dem i sitt tänk för jag lovar att det är ett laddat ämne!
Nej, bryt traditionerna och fram med förändringen! Ut med de gamla kvastarna och låt de nya fräscha kvastarna få sopa. Blir det pannkaka så kan man alltid gå tillbaka till det gamla sättet, för det finns alltid kvar på ett eller annat sätt. Låt bli att döma de som vurmar för det nya, märker nu att jag dömer de traditionsbundna typerna och det är ju inte så snyggt. Det jag egentligen dömer är oförmågan att våga tänka i nya spår, utmana det gamla. Kan man inte ta det bästa från de två lägren och göra det ännu bättre? Bara en fundering jag har…

Ha en superfin dag och njut av solen som just nu skiner!

Kram
Michaela

Michaela Murray

Människan är en komplex varelse 5 april 2017

Solen skiner och våren har övertaget över vintern, vi går mot den skira vårens grönska i stormsteg, underbart!

I mitt förra inlägg skrev jag om ett dilemma som jag hade och jag tänkte spinna vidare på det. Själva problemet är nu undanröjt men situationen är inte helt löst än, men det kommer att lösa sig, det vet jag. När det här dilemmat dök upp så har jag gått och grubblat på hur väl man egentligen känner sina vänner, är det möjligt att känna en person till 100%?
Har vi inte alla sagt att ”Det är omöjligt att den personen skulle ha gjort det här” för att sen få svart på vitt att det gick visst? Eller när vi tar våra barn i försvar och säger något i stil med ”Mitt barn skulle aldrig mobba lilla Sven” för att sen stå med lång näsa och en känsla av skam och besvikelse i kroppen.
Det här har jag gått och grubblat på nu och jag har själv funderat på vad jag har för sidor i mig som skulle kunna dyka upp i en tex pressad situation. Är jag en person som skulle åka dit på att börja spela på nätet? Nu tror inte jag att spel är min akilleshäl då jag knappt har tålamodet att spela Finns i sjön, än mindre Monopol men ni förstår var jag vill få fram.
Hur väl känner jag mig själv och om jag inte känner mig själv till 100%, hur kan jag då gå i god för någon annan?
Människan är en komplex varelse och det finns så många olika dimensioner av hur hjärnan fungerar och vi är alla olika individer med olika bakgrund och händelser i livet som har format oss. Jag är väldigt nyfiken på vad det är för mekanismer i hjärnan som av gör om en person är förmögen att begå mord, bli rånare, slagskämpe, mobbare och andra saker osv. Vet att det finns forskning på det men som jag har förstått det så är det teorier när det kommer till hjärnan, just för att det är så många olika aspekter som ska tas med i beräkningen.

Såg på Skvalan förra veckan och en av gästerna som var med i det programmet var den israeliska författaren Yuval Noah Harari som har gett ut sin andra bok, Homo Deus, där han beskriver framtiden för människan och jag blev jäkligt sugen på att läsa den. Hans första bok, Homo Sapiens, handlade om människans historia, den vill jag också läsa. Såg ni inte Yuval så gör det, riktigt bra.
Hans förklaring till varför just människan utvecklade språket är klockren!

Ha en fortsatt helt fantastisk dag och njut av solen!

Kram,
Michaela

Ibland är det magiskt att få vara helt ensam 13 mars 2017

Så var det månad igen och fyra barn ramlar in höjer ljudvolymen med typ 1000 decibel, vilket är helt underbart! Äntligen lite liv och rörelse igen efter en veckas pensionärsliv.
Måndagar när barnen kommer kan jag uppleva lite som himmel eller helvete, allt efter dagsformen. Esther the Bassett blir alldeles till sig av lycka när hon får vara i centrum och när alla vill gosa med henne. Ett hem är inte hem utan en hund, det är min uppfattning.

Nu i helgen hade vi kalas igen här hemma, tredje söndagen på rad, min syster hade sin mottagning här då vi bor lite större och är en stor familj. När kalaset var över så var det meningen att jag och sambon skulle iväg på ytterligare ett kalas men då satte jag ned foten och sa att han fick åka själv, jag orkade helt enkelt inte. Att umgås med min familj, dvs syskon, är väldigt intensivt, vi har alla starka viljor och pratar oavbrutet. Det är tjo och tjim, asgarv och djupa samtal, allt i ett.
Så de timmarna som jag fick ensam här hemma var helt magiska! Hela jag bara njöt och jag kunde i lugn och ro städa bort en jättehög med papper av olika slag, jag smådansade lite i min ensamhet med musik i öronen, och jag kunde helt ostört ställa iordning hemmet igen. De här stunderna är guld värda, att få vara ensam med sig själv är en lyx. Att kunna höra sina egna tankar och rensa hjärnkontoret på en massa strunt, det är en lyx.

När jag var yngre hade jag sjukt svårt att vara ensam, tyckte det var lite obehagligt men efter en rejäl storstädning i mig själv uppskattar jag verkligen ensamheten. Skillnaden är att välja att vara ensam mot att inte ha någon att vara med, det är en jäkla skillnad. De människor som är ensamma utan vänner eller familj, jag förstår att de tycker livet är svårt och inte särskilt härligt. Ensamheten kan vara så totalt isolerande och då är det lätt att tappa livsgnistan. Vi människor är flockdjur och trivs i grupp, att vara ensam bryter ned oss, såvida det inte är ett eget val att vara ensam.
Men hur kommer det sig att så många upplever att de är ensamma i vårt samhälle idag? Jag vet att många äldre har hakat på det här med internet och Facebook, de har kontakt med barn och barnbarn på ett enkelt sätt, återkopplar med gamla vänner och får ett socialt liv även om det är på nätet. Helt fantastiskt enligt mig!
Självklart finns det många fler aspekter på det här problemet, det är jag medveten om men jag stannar vid de här just nu.

Nu ska jag gosa med min stora familj och bara njuta av livet.

Ha det gott sålänge!

Kram
Michaela

Michaela Murray

Skåne levererar som alltid! 3 mars 2017

Så var det dags igen, samma sak varje år! Det är min födelsedag idag! Och om jag ska vara helt ärlig så är jag barnsligt förtjust i min egen födelsedag, även om det innebär att jag blir ett år äldre varje gång den inträffar. Min familj sjöng för mig nu på morgonen och vi drack lite äppelmust innan vi knatade upp till frukosten. En fullständigt underbar morgon med mina älsklingar!

Vi är just nu nere i Skåne på en liten roadtrip med våra två yngsta barn, och Esther såklart, och vi bor som alltid på ett ställe utanför Höllviken som heter Ängavallen. Ett helt fantastiskt ställe som bedriver ekologisk jordbruk och de har kor, får och grisar som får växa upp i en stressfri miljö utan att bli pumpade med mediciner och antibiotika och besprutat spannmål.
Jag var här för första gången för över 10 år sen och har efter det återkommit med jämna mellanrum, det är som att komma hem på något sätt. Vi blir alltid så väl omhändertagna av familjen Nordström och man får ha hund med sig, vilket de flesta ställen säger nej till. Hela miljön här är så harmonisk och det går inte att stressa, det är bara välbehövlig återhämtning för oss stressade stadsbor. Barnen har idag hållit i en griskulting som var 4 dagar gammal och ett svart lamm som var 1 vecka, så söta! Djuren alltså!

Har funderat lite över det här med åldersnoja, och jag både har och inte har åldersnoja. Har inga problem med att bli äldre, men jag gillar inte att kroppen förändras och att jag blir rynkig. Om jag skulle kunna få vara som en 40-åring fram till dess att jag är 70 och då bli rynkig som ett russin skulle jag vara glad som en speleman. Inte successivt behöva se ansiktet arbeta tillsammans med tyngdlagen… Men that´s life, kan inte göra så mycket åt det om jag inte vill lägga mig under kniven och se ut som en stereotyp för Hollywood. Nej, då tar jag hellre några rynkor och hängrumpa och går på varenda reklam som lovar underverk och levererar noll…

Ha en superfin dag och nu börjar våren smyga sig på!

Kram!
Michaela