header-image
Michaela Murray

Gör barn oss olyckliga? Är det verkligen sant? 27 april 2017

Idag hörde jag på radion att det kommit ny forskning på att man blir olycklig av att få barn. Japp, ni läste rätt! Nu är det konstaterat att barn gör oss olyckliga. Men det är nog bara en del av sanningen, för det som gör oss olyckliga är ju inte barnen utan de nya situationer vi ställs inför när vi skaffar barn. Slitningarna mellan föräldrarna, oron för barnen inte ska ha det bra och så vidare.
En sak har jag lärt av mig av att ha barn och det är att det blir aldrig som man tänkt sig, det går ju liksom inte att veta på förhand hur mycket barn förändrar en som person innan de så att säga dyker upp.
Jag är toklycklig över mina barn, men inte jämt och ständigt. Skulle ljuga om jag sa att allt bara var guld och gröna skogar, lika underbart det är ha barn, lika jävla svårt att det. Nu är mina tonåringar och alla som har haft med tonåringar att göra vet att det kan vara en utmaning, milt beskrivet. Ibland vill jag bara skicka dem åt fanders för att jag blir så arg och frusterad, och ibland vill jag bara krama om dem hårt och länge. Det är en balansgång, varje dag. Ångrar jag mina barn? ALDRIG!
De är absolut det finaste jag har varit med och producerat, de är helt underbara! Skulle dock gärna krympa ner dem till 3-4 års åldern igen för en kort stund men det går ju inte. Det finns inga som jag skrattar så mycket med och uppskattar att prata med som just barnen. De är så kloka ibland att mitt hjärta nästan spricker av kärlek när de pratar för att i nästa sekund vilja sälja dem billigt på Blocket. Eller inte ens sälja, bortskänkes och jag betalar transporten.

Jag är sambo med en man som har två döttrar sedan ett tidigare äktenskap och det blir ett stort projekt när vi alla är samlade under samma tak. Det är middagar som ska lagas, barn som vill bli körda alternativt hämtade olika tider på dygnet, det är ett tvättberg som aldrig blir mindre än K2, det är blöta handdukar som ligger slängda på golvet för jämnan, ett berg av skor i hallen som man ramlar över. Blir jag galen ibland? Det kan ni skriva under på att jag blir, men jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt! Det här vår familj, Familjen Annorlunda som är vårt arbetsnamn här hemma. Och på det Esther the Bassett. Och vi letar nu efter en katt att utöka familjen med. Så har ni en orange långhårig kattunge som ska flytta så hör av er! Det går bra med vilken kattunge som helst egentligen men jag är otroligt svag för oranga katter.

Kontentan av det här inlägget är att jag förstår vad rapporten menar men instämmer inte riktigt med den. Men fine, precis som med övriga livet så är det dynamiskt, det går upp och det går ner och det är jag tacksam över, för det hade varit supertråkigt om det bara varit bra…. Då kan man ju inte njuta av topparna utan hamnar i mainstream-träsket.

Ska försöka leta upp forskningsrapporten som jag hörde om på radion men just nu hittar jag den inte, när jag gör det ska lägga ut länken!

Ha en fortsatt skön dag där ute!

Kram
Michaela

michaela murray

Bryt traditionerna! 19 april 2017

Så var ytterligare en högtid över och livet har återgått till det normala igen, barnen är i skolan och jag jobbar. Påskgodiset är slut, tack å lov, så även den traditonella påskmaten som är lika med den som vi äter till jul och midsommar. Det är sill, ägg, potatis och kanske en köttbulle eller två. Sen kanske man festar till det med lite lamm istället för skinka…
Jag personligen är ingen traditionsbunden människa, går inte bananas och börjar julpynta 1 december och bakar pepparkakor och lussebullar så ugnen glöder. Om jag kunde skulle jag åka bort över jul och nyår till något varmt ställe och njuta av sol och bad, god mat och magiska solnedgångar. Men det är jag det, alla får göra som de vill med traditionerna, jag lägger mig inte i det. Det jag har märkt är att det verka trigga många runt omkring mig att jag inte prioriterar våra svenska traditioner, att det på något sätt är fel att inte älska julen eller sitta och måla påskägg och sätta i ett påskris.
Att det är märkligt att inte vilja bjuda in släkten på det stora tabberaset och äta tills man spricker, bara för att det är så man gör. Enligt vem undrar jag då? Är det inte upp till var och en och bestämma vilka eller inte traditioner som man själv vill engagera sig i? Och kanske skippa snacket om att det är barnens högtid, för om det var barnens högtid så skulle väl inte snapsen och ölen vara så viktig? Då skulle väl alla dessa svenska högtider vara av alkoholfri karaktär? Om man nu vill hävda att det är barnen som ska sättas i fokus…
Det pratas mycket om personlig utveckling och för att åstadkomma en förändring så ingår väl det att bryta traditionerna för att komma fram till just förändringen, eller? Ska vi fortsätta att gå i samma fotspår utan att ställa oss frågan varför och sen muttra över att inget händer? Vore det inte mycket härligare att låta var och en få göra som den vill utan att döma?
Nu under påsken har vi pratat mycket om traditioner och om det är viktigt att upprätthålla dem, det har varit en spännande diskussion där traditionssidan har varit mycket aggressiva i sitt uttrycksätt mot den sidan som inte tycker att det är det viktigt. Och traditionssidan är enligt mig stockkonservativa, riktiga bakåtsträvare som till varje pris vill att allt ska vara som det alltid varit, inga förändringar eller nytänkande, utan att riktigt kunna svara på varför det är så viktigt utan svaret börjar och slutar med ”bara för att”. Riktigt roligt faktiskt att utmana dem i sitt tänk för jag lovar att det är ett laddat ämne!
Nej, bryt traditionerna och fram med förändringen! Ut med de gamla kvastarna och låt de nya fräscha kvastarna få sopa. Blir det pannkaka så kan man alltid gå tillbaka till det gamla sättet, för det finns alltid kvar på ett eller annat sätt. Låt bli att döma de som vurmar för det nya, märker nu att jag dömer de traditionsbundna typerna och det är ju inte så snyggt. Det jag egentligen dömer är oförmågan att våga tänka i nya spår, utmana det gamla. Kan man inte ta det bästa från de två lägren och göra det ännu bättre? Bara en fundering jag har…

Ha en superfin dag och njut av solen som just nu skiner!

Kram
Michaela

Michaela Murray

Människan är en komplex varelse 5 april 2017

Solen skiner och våren har övertaget över vintern, vi går mot den skira vårens grönska i stormsteg, underbart!

I mitt förra inlägg skrev jag om ett dilemma som jag hade och jag tänkte spinna vidare på det. Själva problemet är nu undanröjt men situationen är inte helt löst än, men det kommer att lösa sig, det vet jag. När det här dilemmat dök upp så har jag gått och grubblat på hur väl man egentligen känner sina vänner, är det möjligt att känna en person till 100%?
Har vi inte alla sagt att ”Det är omöjligt att den personen skulle ha gjort det här” för att sen få svart på vitt att det gick visst? Eller när vi tar våra barn i försvar och säger något i stil med ”Mitt barn skulle aldrig mobba lilla Sven” för att sen stå med lång näsa och en känsla av skam och besvikelse i kroppen.
Det här har jag gått och grubblat på nu och jag har själv funderat på vad jag har för sidor i mig som skulle kunna dyka upp i en tex pressad situation. Är jag en person som skulle åka dit på att börja spela på nätet? Nu tror inte jag att spel är min akilleshäl då jag knappt har tålamodet att spela Finns i sjön, än mindre Monopol men ni förstår var jag vill få fram.
Hur väl känner jag mig själv och om jag inte känner mig själv till 100%, hur kan jag då gå i god för någon annan?
Människan är en komplex varelse och det finns så många olika dimensioner av hur hjärnan fungerar och vi är alla olika individer med olika bakgrund och händelser i livet som har format oss. Jag är väldigt nyfiken på vad det är för mekanismer i hjärnan som av gör om en person är förmögen att begå mord, bli rånare, slagskämpe, mobbare och andra saker osv. Vet att det finns forskning på det men som jag har förstått det så är det teorier när det kommer till hjärnan, just för att det är så många olika aspekter som ska tas med i beräkningen.

Såg på Skvalan förra veckan och en av gästerna som var med i det programmet var den israeliska författaren Yuval Noah Harari som har gett ut sin andra bok, Homo Deus, där han beskriver framtiden för människan och jag blev jäkligt sugen på att läsa den. Hans första bok, Homo Sapiens, handlade om människans historia, den vill jag också läsa. Såg ni inte Yuval så gör det, riktigt bra.
Hans förklaring till varför just människan utvecklade språket är klockren!

Ha en fortsatt helt fantastisk dag och njut av solen!

Kram,
Michaela

Michaela Murray

Alltid ska det vara nått djävulskap som ställer till det! 28 mars 2017

Underbart att det har varit så härligt vårlikt med värme nu i ett par dagar, iallafall där jag bor. Nu längtar jag efter få plantera blommor i krukor och sätta ut i trädgården och jag har även en plan att jag ska börja odla i pallkrage, får se om den ide´n tar sig förbi planeringsstadiet dock, återkommer om det om/när det sker.
Esther the Bassett, dvs vår hund, har börjat på hunddagis och fullkomligt älskar att få träffa sina nya kompisar, och jag kan nu röra mig fritt utan att ha dåligt samvete för att jag lämnar henne ensam hemma för att tex åka in till stan och jobba. Hon avskyr att vara ensam hemma och ylar som en galning, rena turen att jag inte bor i lägenhet för då hade det nog varit skottpengar på Esther vid det här laget…
Där fick en kort uppdatering på vad som händer just nu i mitt liv, med betoning på kort.

Just nu står jag inför ett dilemma i ett av de projekt som jag är ingår i, kan inte gå in just nu på vad själva dilemmat är, men det upptar mycket av min vakna tid. Försöker upprätta konsekvensanalyser och hur olika scenarion skulle kunna se ut, båda bra och dåliga. Det här är ett projekt som jag verkligen brinner för och tycket är helt galet roligt, och jag vill verkligen jobba med det här men som alltid i en grupp så finns det många olika viljor och åsikter, och vissa av åsikterna är helt fel enligt mitt sätt att se på det. Det här maler i mitt huvud hela tiden och hur jag än försöker så kommer jag tillbaka till tankarna om det är värt det, värt att fortsätta. Jag utgår alltid från min magkänsla och just nu är det storbråk mellan magkänslan och mitt huvud, det är svårt att se klart i det här. Har sovit på saken, flera nätter, men bråket fortsätter. Innerst inne så har jag svaret men vill inte släppa det här projektet, det är för roligt. Hur brukar ni resonera när det är krig mellan huvudet och magkänslan?

Nej, nu ska jag sätta mig och göra en ny konsekvensanalys och se vad jag kommer fram till den här gången.

Ha en fantastisk härlig dag och njut av solen om den skiner där ni är befinner er.

Kram!
Michaela

Att vara tonårsförälder är ingen dans på rosor! 20 mars 2017

Något av det största man kan vara med om i livet är att få barn, jag trodde inte själv att det skulle förändra livet så mycket som det gjorde. Det var som att livet började med barnen på något sätt.
Alla åldrar som barnen går igenom har sin charm och sina utmaningar, men helt ärligt så är tonåren det som tar priset, både när det gäller toppnoteringar som botten…
Har fått en förståelse för hur mina föräldrar kände det när jag var i mitt esse, tror att det kallas payback?!
Idag när tonåringarna drar ut så har de med sina mobiler och det går oftast att få tag i dem, men när jag växte upp hade vi telefonkiosker att ringa ifrån i bästa fall, det gällde då att det inte varit någon där och försökt bryta upp luckan till mynten och pajat telefonen.

Det är mycket som har förändrats från när jag var tonåring till att vara tonåring idag, men det jag som är föräldern och oroar mig för mina barn när de är ute på helgerna. Jag förstår idag vad min mamma menade när hon kände oro för mig och var jag befann mig och med vilka, och jag ryckte bara på axlarna och sa ”jag vet var jag är och med vilka jag hänger med”. Jag hade noll förståelse för att hon var orolig och ville veta var jag var. I min värld skulle hon bara skita i det, jag tog hand om mig själv.
Men som sagt, idag är det jag som har mantlat rollen som orolig mamma.
Och det finns en massa saker att oroa sig för, om jag ska vara ärlig. Jag upplever att klimatet för våra tonåringar är hårdare idag än när vi var i samma ålder, sociala medier fanns inte, inte heller mobiler med kameror.
När vi festade och någon spårade ur så tog alla på festen ansvar för den personen, såg till att hålla håret borta från ansiktet när det ”pratades med Gustavsberg” och sen såg till att personen fick sova ruset av sig.
Det var aldrig snack om att den som däckade fick skylla sig själv och var slängd åt vargarna, det fanns inte.
Blir ju mörkrädd när jag läser om all skit som händer idag, då vill jag bara låsa in kidsen och kasta bort nyckeln fram till dess de är stora nog att ha ett konsekvenstänk, men det går ju inte heller. De behöver göra sina egna misstag för att utvecklas, men det känns som om riskerna är större idag.

Det var inte lätt eller roligt att vara tonåring men det är inte så jävla roligt att vara tonårsförälder heller alla gånger.

Ha en fortsatt skön måndag!

Kram
Michaela

Ibland är det magiskt att få vara helt ensam 13 mars 2017

Så var det månad igen och fyra barn ramlar in höjer ljudvolymen med typ 1000 decibel, vilket är helt underbart! Äntligen lite liv och rörelse igen efter en veckas pensionärsliv.
Måndagar när barnen kommer kan jag uppleva lite som himmel eller helvete, allt efter dagsformen. Esther the Bassett blir alldeles till sig av lycka när hon får vara i centrum och när alla vill gosa med henne. Ett hem är inte hem utan en hund, det är min uppfattning.

Nu i helgen hade vi kalas igen här hemma, tredje söndagen på rad, min syster hade sin mottagning här då vi bor lite större och är en stor familj. När kalaset var över så var det meningen att jag och sambon skulle iväg på ytterligare ett kalas men då satte jag ned foten och sa att han fick åka själv, jag orkade helt enkelt inte. Att umgås med min familj, dvs syskon, är väldigt intensivt, vi har alla starka viljor och pratar oavbrutet. Det är tjo och tjim, asgarv och djupa samtal, allt i ett.
Så de timmarna som jag fick ensam här hemma var helt magiska! Hela jag bara njöt och jag kunde i lugn och ro städa bort en jättehög med papper av olika slag, jag smådansade lite i min ensamhet med musik i öronen, och jag kunde helt ostört ställa iordning hemmet igen. De här stunderna är guld värda, att få vara ensam med sig själv är en lyx. Att kunna höra sina egna tankar och rensa hjärnkontoret på en massa strunt, det är en lyx.

När jag var yngre hade jag sjukt svårt att vara ensam, tyckte det var lite obehagligt men efter en rejäl storstädning i mig själv uppskattar jag verkligen ensamheten. Skillnaden är att välja att vara ensam mot att inte ha någon att vara med, det är en jäkla skillnad. De människor som är ensamma utan vänner eller familj, jag förstår att de tycker livet är svårt och inte särskilt härligt. Ensamheten kan vara så totalt isolerande och då är det lätt att tappa livsgnistan. Vi människor är flockdjur och trivs i grupp, att vara ensam bryter ned oss, såvida det inte är ett eget val att vara ensam.
Men hur kommer det sig att så många upplever att de är ensamma i vårt samhälle idag? Jag vet att många äldre har hakat på det här med internet och Facebook, de har kontakt med barn och barnbarn på ett enkelt sätt, återkopplar med gamla vänner och får ett socialt liv även om det är på nätet. Helt fantastiskt enligt mig!
Självklart finns det många fler aspekter på det här problemet, det är jag medveten om men jag stannar vid de här just nu.

Nu ska jag gosa med min stora familj och bara njuta av livet.

Ha det gott sålänge!

Kram
Michaela

Michaela Murray

Motivationen återfunnen på Hittegodsavdelningen! 6 mars 2017

Michaela Murray

Michaela Murray

Idag är en bra dag, inte för att det är måndag utan för att idag var jag tillräckligt motiverad för att gå upp till gymmet för första gången efter min Hallux Valgus-operation i slutet av november. Jag har vid flertalet tillfällen varit på väg  för att träna för att sen låta mig besegras av latmasken, och plågas av dåligt samvete. Det jag funderar på är när motivationen är starkare än lusten att inte gå och träna, vad är det avgörande i ögonblicket när beslutet tas? Jag har varit motiverad till 80% men ändå är de resterande 20% mer avgörande.
När jag för ett år sedan var nere i Thailand i en månad så tränade jag varenda jag och åt väldigt bra mat, har nog aldrig mått så bra som då. Kroppen var i bra form och jag trivdes i min egen kropp. Och sen när jag kom hem så slutade jag bara tvärt!

Det här fenomenet går att finna i så många olika situationer, tex när man bestämmer sig för att avsluta en relation som inte riktigt går åt det hållet man själv vill. Man kan ha haft miljoner chanser att säga Sayonara men så helt plötsligt hör man sig själv uttala de avslutande orden. Är det en impulshandling eller är det man är i total synk själsligt och mentalt?
Eller när personer en dag vaknar upp och är sjukt bakfulla och bara bestämmer sig för att lägga alkoholen på hyllan, och gör det. Går det att styra eller kontrollera, eller är det bara så att enough är enough?
Den personen som löser den gåtan är värd dubbla Nobelpris, trippla till och med.

Så vad var det som var annorlunda idag mot igår i mitt fall? Jag är iallafall tacksam (och lite öm kroppen) över att jag slängde gymbagen över axeln och masade mig upp till gymmet och genomförde ett pass styrketräning. Foten verkade inte protestera för mycket och nu är jag MOTIVERAD att gå dit igen på onsdag, eventuellt imorgon för ett yogapass.

Så min fundering är över det här med motivation, varför är det så svårt att motivera sig att göra saker som är bra för både kropp och knopp? Det är ju bara vinster med att träna, så länge man gör det inom rimliga gränser, och ändå så väljer man aktivt bort att träna. Konstigt är det…

Ha en superfin måndag!

Kram
Michaela

Michaela Murray

Skåne levererar som alltid! 3 mars 2017

Så var det dags igen, samma sak varje år! Det är min födelsedag idag! Och om jag ska vara helt ärlig så är jag barnsligt förtjust i min egen födelsedag, även om det innebär att jag blir ett år äldre varje gång den inträffar. Min familj sjöng för mig nu på morgonen och vi drack lite äppelmust innan vi knatade upp till frukosten. En fullständigt underbar morgon med mina älsklingar!

Vi är just nu nere i Skåne på en liten roadtrip med våra två yngsta barn, och Esther såklart, och vi bor som alltid på ett ställe utanför Höllviken som heter Ängavallen. Ett helt fantastiskt ställe som bedriver ekologisk jordbruk och de har kor, får och grisar som får växa upp i en stressfri miljö utan att bli pumpade med mediciner och antibiotika och besprutat spannmål.
Jag var här för första gången för över 10 år sen och har efter det återkommit med jämna mellanrum, det är som att komma hem på något sätt. Vi blir alltid så väl omhändertagna av familjen Nordström och man får ha hund med sig, vilket de flesta ställen säger nej till. Hela miljön här är så harmonisk och det går inte att stressa, det är bara välbehövlig återhämtning för oss stressade stadsbor. Barnen har idag hållit i en griskulting som var 4 dagar gammal och ett svart lamm som var 1 vecka, så söta! Djuren alltså!

Har funderat lite över det här med åldersnoja, och jag både har och inte har åldersnoja. Har inga problem med att bli äldre, men jag gillar inte att kroppen förändras och att jag blir rynkig. Om jag skulle kunna få vara som en 40-åring fram till dess att jag är 70 och då bli rynkig som ett russin skulle jag vara glad som en speleman. Inte successivt behöva se ansiktet arbeta tillsammans med tyngdlagen… Men that´s life, kan inte göra så mycket åt det om jag inte vill lägga mig under kniven och se ut som en stereotyp för Hollywood. Nej, då tar jag hellre några rynkor och hängrumpa och går på varenda reklam som lovar underverk och levererar noll…

Ha en superfin dag och nu börjar våren smyga sig på!

Kram!
Michaela

 

Grattis på födelsedagen! 27 februari 2017

Michaela Murray

Michaela Murray

Dagen efter min älsklings födelsedag och jag kan bara säga att det känns rejält i kroppen, inte att han fyllde år utan min födelsedagspresent till honom. Det är sjukt svårt att komma på en bra present till en man som verkligen har allt och lite till, och det han inte har köper han. Så vad skulle jag överraska med? Jo, jag tog med honom till Thai Spa Månen i Årsta och vi fick en helt fantastisk massage och pedikyr i riktig thai-style! Dock utan Happy Ending… det är en annan historia och den kommer jag inte berätta för er.
Det här stället som jag hittade av en ren slump kan jag rekommendera varmt, Mali som driver det och även masserar lyckades förvandla min sambo från att komma in som ett kassaskåp, till att gå därifrån som Houdini med fötter som en bebis. Vi var så möra i kroppen att middagen vi hade planerat fick ställas in, vi pallade inte utan stannade hemma och parkerade oss i sängen som slagna hjältar.

När vi fick pedikyr av Mali och hennes kollega så berättade jag för dem om att jag bloggade för Lyx.se och då spärrade Mali upp ögonen och frågade varför jag då bokade tid hos henne för enligt henne så var inte hennes ställa särskilt lyxigt, varpå jag höll på trilla av stolen. ”Vaddå inte lyxigt” frågade jag henne?! 1998 besökte jag Thailand för första gången och blev helt förälskad, och efter det har jag åkt dit massor med gånger. Skulle vilja åka dit nu och få gå runt i flip-flops och shorts, äta fantastisk mat och ta en massage varje dag. Så att få gå på ett thai-spa är det närmaste Thailand jag kan komma här hemma, så det är lyx för mig. Och min sambo tycker samma som jag.

Ha en fortsatt skön måndag!

Michaela

Ps! Här kommer länken till bästa massagen! www.thaispamanen.se

Plötsligt händer det! 23 februari 2017

 

Michaela Murray

Michaela Murray

Det här är mitt första inlägg här på bloggen och jag är otroligt ödmjuk och tacksam inför det faktum att jag har fått möjlighet att få skriva för Lyx.se. Det är lite som i reklamen för Triss, plötsligt händer det!
När jag fick frågan om jag var intresserad av att blogga här så slog prestationsångesten till med full kraft, hjärtat slog som i bröstet på en kolibri och jag såg ut som en guldfisk, för det kom så totalt oväntat. Men det är som jag brukar säga, allt händer av en anledning och det finns inga tillfälligheter här i livet.

Just nu händer det mycket spännande i mitt liv och nya möjligheter dyker upp titt som tätt, och det kommer jag berätta mer om när jag kan men just nu får knipa igen ett tag till tyvärr.

Jag kommer skriva om livets upp- och nergångar, mycket kommer handla om det som vi aldrig kommer ifrån och det är relationer.
Det är sjukt spännande med relationer för vi har alltid minst en relation, och det är den till oss själva. Relationer är dynamiska och påverkar oss mer än vad vi kan tro, och vi har väl alla träffat någon som det absolut inte klaffar med och man har varit tvungen att bita sig i tungan för att inte säga något som för stunden verkar klockrent men i slutändan kommer straffa sig? Jag har det, och vad är det då som gör att man känner som man gör? Som sagt, sjukt spännande och lärorikt.
Men det finns ju sedan en uppsjö av andra saker jag gillar att skriva om som handlar om att leva, så ni behöver inte vara oroliga för att jag ska terrorisera er med relationssnack.

Nu ska göra något som är lyx för mig, jag ska göra mig en kopp te och sätta mig och titta på ett avsnitt av Dödligt vapen på Viaplay, helt ensam och med mobilen på flygplansmode. Fast helt ensam kommer jag ju inte vara, Esther the Bassett, även kallad Superglue kommer ju självklart ligga så nära som det går….
Lyx i vardagen!

Kategorier:

Taggar: